”Jag är vuxen men känner mig som ett barn när havet stormar in över mig”.
Underbara Cecilia! Nu har du fått mig både att gråta, skratta och bli förbaskad när jag läste din bok! 🤩♥️
”Schimpanserna vid Point Nemo” är en underbar berättelse om en far och en dotter och den starka kärleken mellan dem. En berättelse om hur kärlek kan lyfta men även begränsa. När Lisas pappa får cancer måste hon börja fundera på hur man hittar ett eget liv när den man lever för håller på att försvinna.
Cecilia har ett språk som är både vackert och poetiskt. Språket är rappt och väldigt träffande med underbara repliker och formuleringar. Orden blir till fantastiska meningar och fantastiska meningar blir till sidor som flyger fram. Jag kan inte sluta läsa, vill veta hur det ska gå, vill följa Lisa och hennes pappa Rolf när de trevande försöker hitta en vardag med sjukdomen som ovälkommen gäst.
Det är så mycket känslor i den här boken, både glädje, frustration, ilska, vänskap och sorg. Jag kan känna igen mig i den frustration Lisa har både kring sin far och sitt arbete som lärare. Jag blir också förbannad på henne för att hon beter sig egoistiskt och därmed stöter bort de som bryr sig om henne. Cecilia är otroligt skicklig på att gestalta relationer och känslor så att man liksom känner det karaktärerna känner. Man lever liksom med Lisa och Rolf, skrattar och gråter med dem.
”Schimpanserna vid Point Nemo” är en bok som får mig att bli berörd. Det är en läspärla, en grym bladvändare och helt klart en bok som kommer bo i min bokhylla för alltid.
Tack Cecilia för en läsupplevelse utöver det vanliga! Läs säger jag bara, läs!























