Så äntligen fick jag återse Leksand igen, umgås med karaktärerna jag saknat! Karaktärer och miljöer som gör att jag inte vill att boken eller serien ska ta slut.
Det här är den femte delen i Leksands-sviten och det känns som att återse vänner man inte träffat på ett tag. Det är just det jag tycker om med Hannas böcker, de är så vardagsnära, så lätta att läsa och att tycka om. Det är som att man är där på plats, i Leksand hos Hilma, Maggie, Joel, Anton och de andra.
Hanna är väldigt bra på att gestalta, att måla med sitt språk. Berättelsen blir levande, varm och berörande. Likt de tidigare böckerna finns det en parallellhistoria som utspelar sig under 1970-talet. Jag tycker om att både få ett då och ett nu som tillslut vävs samman till en historia i nutid. Det är kärlek, sorg, glädje, hopp och som alltid i Hannas böcker flyger liksom sidorna fram, plötsligt är boken slut.
Hannas styrka som författare är att skildra vanliga människor med vardagliga problem, glädjeämnen, styrkor och svagheter. Man kan känna igen sig i deras historia och just därför blir historien som sagt väldigt levande. Man skrattar med karaktärerna och man gråter med dem. Det är charmigt och mycket må-bra-läsning.
Nu är det här sista boken i sviten och jag saknar redan både dem och miljöerna. De känns som sagt som vänner! 🩷
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar